Arbetslös och meningslös?

Om det du gör inte genererar pengar producerar du inte enligt kapitalismen. Och då är du värdelös. Däremot ska man nog inte ta det alltför personligt, det måste finnas arbetslösa nedtryckta människor för att kapitalismen ska snurra riktigt bra... men det hade ju inte behövt vara just du eller jag.... menar de väljer ju inte individer. Skapar bara en massa tillräckligt stora fallgropar så tillräckligt många faller i. Har du tur klarar du dej... Men det ska ju kännas som det är ditt eget fel när du ligger i gropen. Och som att det är din egen förtjänst om du inte ligger i en grop, annars funkar ju inte kapitalismen alls. Då ställer sej ju människorna som inte ligger i groparna och hjälper upp dem som ligger i groparna och så tågar alla tillsammans till torget och stannar där tills Reinfeldt måste avgå.

Barnfattigdom - löser man inte med "bidrag" enligt moderater

Jag har skrivit tre kommentarer till en debattartikel som förringar barnfattigdomen och anger lösningen: Att fortsätta få fler i arbete" (vilket moderaterna hittills inte varit speciellt framgångsrika med).

Först kommenterade jag de andra kommentarerna; de flesta spydde galla över vänstern, fattiga, sjuka och invandrare:

"Jag blir förfärad över all råhet och hat i dessa kommentarer. Har ni aldrig varit sjuka en längre tid? Aldrig varit arbetslösa och sökt mängder av jobb? Aldrig gjort ett "misstag" som att få barn med en man som visade sig vara ett svin? Aldrig förlorat en livskamrat och därmed fått helt ny ekonomisk situation? Och aldrig hamnat i missbruk heller. Aldrig heller försökt fundera på hur det vore att gå en mil i någon annans skor? Och ni är helt säkra på att ingen olycka kommer drabba er i framtiden?"

Därefter kommenterade jag själva debattartikeln, först ur sjukskrivnas perspektiv:

"Hampus Magnusson och Susanna Haby (M). Om försörjande förälder är sjuk så är er lösning fortfarande arbete. Detta främjar ni genom utförsäkring. Nej lösningen är inte bidrag. Lösningen heter sjukförsäkring. En sjukförsäkring värd nämnet, där sjuka får sin sjukpenning. Det är nämligen inte så att det finns två sorters människor, de "som jobbar" och de lata. Det finns massor av människor som inte kan arbeta fast de vill, för att de är sjuka och för att det inte finns tillräckligt med jobb."

...och ur arbetslöshetsperspektiv:

"Hur är det nu, vilken arbetslöshet är det vi ska ha för att hålla räntan på rätt nivå? Är det 5%? 4%? Det blir en väldans massa människor hur som helst. Som måste vara arbetslösa för att hålla räntan låg. Och en väldans massa barn till arbetslösa föräldrar. Lösningen kan ju inte vara att få dessa i arbete för då stiger ju räntan? Så hur tänkte ni egentligen? Att de får skylla sig själva?"

Försäkringskasseutlöst depression

:'( Någon som fortfarade tror att "de som verkligen behöver får hjälp"? Bara om du blir frisk snabbt eller är livslångt sjuk. Längre sjukdomstid med chans till förbättring - då blir du utförsäkrad. Då har du fortfarande ett val: Sälj lägenhet och bil och tigg om socialbidrag ELLER avbryt cancerbehandlingen för att orka gå till jobbet... VALFRIHETENS SVERIGE! Det talas om cancersjuka som drabbas av depressioner. En annan grupp med långa behandlingstider är psykiskt sjuka. Å, det gör så ont i mej när jag tänker på allt detta onödiga lidande. För att vi ska få våra *svärord* jobbskatteavdrag att lyxkonsumera för.

Sanningen ska göra oss fria?

Vet inte längre om det finns någon Gud... men jag återkommer till Sanningen. Hatar lögner. Hatar det falska, det skeva, de dolda motiven, orättvisorna. Lögnerna skaver när jag försöker hitta rätt bland dem. I ett samhälle så fullt av lögn, vänjer jag mej aldrig? Hur funkar immunsystemet? Är mitt immunsystem överkänsligt, är jag allergisk mot lögn? Och därför allergisk mot tiden jag råkar leva i. Tror att jag längtar efter sanningen och enkelheten i ett hållbart självhushåll... men skulle väl aldrig hålla för ett sånt liv heller? Sanningen ska göra oss fria... vad är frihet? Kan inte höra ordet utan att tänka på lögnarna i regeringen. Är det frihet som är viktigt? Frihet att vara sig själv med rak rygg kanske. Och då ljuger de om friheten också, för i deras samhälle kan ingen vara sig själv, varken herre eller slav.

Skyll dej själv

Ser samma tendens på jobbet som i samhället. En iskall ledning som vill detaljstyra, som smilar och ljuger, som säger att allt negativt som sker beror på dej själv. Eller så överdriver du bara; "vi har inte fått några sådana indikationer, alla andra är nöjda". Alla ska gå i takt, målet är egentligen oviktigt, det viktiga är att vara den som har makten att hålla i taktpinnen.

Det som var folkhemmet, med skola, sjukhus, simhall och bibliotek, rivs och ersätts av köpcentra med krimskrams och skräpmat. Samma ideologi har fått råda när högskolan där jag jobbar byggde nya lokaler; för trångt och för snålt när det gäller lärosalar, flashigt med stoppade möbler i korridorerna där bilderna till reklambroschyrerna tas. Tur bilderna fortfarande är glansiga när möblerna förlorar sina glada färger och blir sjaskiga. Nu sparas det på städning också, billigast vinner. De som ska utföra jobbet sliter och när jag protesterar säger ansvarig chef: "Städning är ett hårt arbete". Jag blir svarslös, mållös, vet fortfarande inte vad jag skulle svarat.

Vi som undervisar sliter också, men får veta att det är vårt eget fel, vi borde lägga upp våra kurser på ett annat sätt men envisas med det gamla. Det är inte sant, vi har förändrat, vridit och vänt, förbättrat, utvecklats men rumpan sitter fortfarande där bak och alla förändringar tar mycket mycket tid och kraft. Många av oss är adjunkter, universitetets proletariat, som ska göra men inte höras, delta men inte dela, finnas men inte tro vi funnit. Vi adjunkter "kör vårt eget rejs", är inte tillräckligt intresserade av de ständigt nya dokument som produceras av administrationen med hjälp av vissa Vetenskapligt Kompetenta. Vi är bara intresserade av vår undervisning och våra studenter, sånt trams.

Önskar det fanns någon stans att ta vägen. Ett annat jobb, ett annat land, en annan värld. Där allt passade ihop, därför att det var sanning. Lögnen skaver så på grund av alla glipor och överlapp. Skaver och skaver. Jag försöker få ihop pusslet, se sammanhangen, men det går inte ihop. I natt drömde jag om en fest på min arbetsplats där adjunkterna inte fick vara med, men där en av cheferna i administrationen (inte Vetenskapligt Kompetent eller speciellt kompetent över huvud taget) rodnade över äran att få vara toast madame. (Vissa drömmar behöver man inga experter för att tolka).

Det är som i vårt land som det blivit, så hastigt efter att ha varit ett av världens bästa. Vi tar inte tillvara, uppskattar inte alla människor. Bara de Ekonomiskt Mycket Lönsamma har egentligen en plats, inflytande och berättigande. För de övriga är villkoren oförenliga, obegripliga, ändras ständigt utan logik. Och de som bestämmer ler och säger: Det är deras eget fel, de skulle ha gjort på ett annat sätt...