I diskussionen om vi har
råd med flyktingar kom en fråga upp på Fb; vem ska hoppa ur båten – du, ditt
barn eller främlingen? Frågan är central i diskussionen om moral. Att någon
frivilligt erbjuder sig att lämna båten; inbillar jag mig bara att det hade
varit mycket mer sannolikt "förr"? Före den extremt individualistiska
kapitalism vi lever i nu.
Det framkastades också att det är arrogant att hävda att medmänsklighet är
möjligt utan pengar. Men när svenska turister stod utblottade efter tsunamin
tog thailändarna emot dem i sina hem utan att fundera på om de hade
"råd". Men min thailandsfödda vänninas mamma får inte visum hit för
att besöka sina barnbarn eftersom hon teoretiskt skulle kunna hoppa av och
anhöriginvandra. Det kallar jag arrogans.
Sedan vet vi att pengarna finns, de har slarvats bort på skattesänkningar
till dem som ändå har det bra eller gömts i skatteparadis. Vi kan dessutom inte
i längden hävda vår gyllene burs galler mot resten av världen även om vi skulle
vilja. Ju större flyktingströmmarna blir, desto större resurser måste vi lägga
på att hävda dessa gränser. Vi, Sverige och EU, är ett gated community och
anledningen att folk vill in är att vi har så mycket. Alla har åtminstone sen
sjuttiotalet förstått att det är orättvist att delar av världen svälter. Vi har
haft massor av tid på oss att göra något åt det men lever istället i en
vansinnig konsumism. Vi äter i Sverige dubbelt så mycket kött per person som
för 25 år sen! - för att bara ta ett exempel. Precis som arbetarna i Sverige
tröttnade för hundra år sen, tröttnar den fattiga delen av världen. Och de är
många fler.
När vi slutar att betrakta flyktingen "som en människa som vi" är
vi på ett sluttande plan. Försvara människovärdet.