Varför är det så svårt att dela med sej till de som behöver?
De rika ser oftast inte alla förelar de själva haft, som hjälp hemifrån, arv, kontakter, förutsättningar på olika sätt, utan ser hela rikedomen som sin egen förtjänst. Ungefär som en "natursmal" människa kan tro att hon är smal för att hon avstår från godis ibland... Därmed blir det också den fattiges eget fel att inte den jobbar jobbar startar företag och täljer guld. Är man sjuk ska man så klart jobba ändå (den som tänker så har oftast inte haft mer ont någonstans än på alvedon-nivå). Har man inget jobb skaffar man ett (det finns verkligen folk som kan skaffa jobb även i 50% arbetslöshet, det är den där entreprenörhjärnan, en personlighet som en del har). Dessa människor TROR på fullt allvar att var och en kan fixa detta lika bra, om det bara inte var för att latmasken gått i folk. Och de HATAR att betala skatt för att försörja dessa latmaskar. Tro mej jag vet. Jag bor på landet och här finns massor av rediga entreprenörer. Bra människor på sitt sätt men saknar insikt om att vi har olika förutsättningar. Tycker att de själva (d. v. s. deras fruar) kan ta hand om barn och gamla i familjen. Skulle någon i familjen bli sjuk eller handikappad är den förstås det "på riktigt". Det finns moderater som är personliga assistenter åt sina fruar eller barn och i de fallen dras inte timmarna in! För dessa människor kan prata för sej. Och har partikamrater i maktens korridorer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar