Om skola och förskola i Vårgårda kommun

Moderaterna ber i fredagens AT om förslag och idéer när det gäller skolan.

Något som verkligen behövs, är assistenter till barn med särskilda behov. Naturligtvis i första hand för dessa barns skull, men även för deras lärares och kamraters skull. En del politiska partier talar om ”arbetsro” och då går mina tankar till en ensam lärare som ska försöka ”hålla ordning” och undervisa i en klass där ett eller flera barn hade behövt en alldeles egen vuxen. Varför har då inte dessa barn assistent?

Det har tagit mig rätt många år att förstå hur det hela hänger ihop. För att skolan ska kunna kräva en assistent till ett barn måste barnet ha diagnos. För diagnos krävs utredning och för utredning krävs båda föräldrarnas samtycke. Ofta befinner sig föräldrar i förnekelse; de tror helt enkelt inte att det är något ”fel” på deras barn. Då strandar det hela och barnet får inte mer extra hjälp än lite timmar hos specialpedagog samt klasslärarens omsorg och tålamod.

Ofta krävs också ett stort tålamod från klasskamraterna. Ett barn som inte förstår orsak och verkan i sitt samspel med andra hade kunnat vara hjälpt av en assistent som hade tid att vara med på rasterna och underlätta och förklara det sociala. Visst gör lärarna sitt bästa men de kan inte vara överallt. En del klasskamrater blir riktiga små ”privatpedagoger” på rasterna, men eftersom de faktiskt bara är barn de också tryter tålamodet emellanåt. På lektionerna dras de barn som inte har så lätt för att sitta still med i det oroliga barnets trummande, vaggande eller vad det nu är, och det hela blir en ond cirkel. Det är svårt att få arbetsro. Heroiska lärare kämpar och försöker igen och igen med sin övermäktiga uppgift. En assistent hade kunnat gå undan med ”sitt” barn då och då.

Detta är inget olösligt problem. Kommunen kan nämligen bevilja en assistent till klassen (eller förskolegruppen) där barnet med speciella behov (men utan diagnos) finns. Diagnos krävs bara för assistent till ett visst barn. Men nu är det så att kommunen har lättare att komma undan ansvaret om inte diagnos finns. En assistent till en klass är därför något som kommunen oftast inte beviljar. Därför har vi speciella barn som inte får den hjälp de behöver, klasskompisar som får mindre lärartid därför att oproportionerligt mycket lärartid läggs på det speciella barnet, och lärare som sliter ut sig.

Varför talas det inte om detta? Därför att inblandad personal har tystnadsplikt, kommunen sparar pengar på agerandet och de flesta andra vet inte om hur det ligger till. Mitt förslag är i alla fall: Assistent åt alla barn med behov av assistent. Resultaten skulle stiga brant uppåt och barn med speciella behov skulle bli bättre rustade för livet.