Alltid trösta, ofta lindra, sällan bota

Det där med läkare som hann trösta, det var nog före min tid (f. -70). När min mamma var liten däremot, och hennes bror höll på att dö p.g.a. dålig övre magmun, var läkaren Hemma Hos Dem. Tänk! Han sa: "Detta klarar nog inte pojken" och mamma sa att de orden på något sätt var lugnande. Där de bodde då är det idag ca. 20 min ambulansfärd till Barn på Östra. Så klart att jag valt nutid och behandling. Ändå kan jag bli så avundsjuk på denna händelse, i slutet av 40-t. En läkare som kom hem och var i hemmet i flera timmar. Även om han kunde "sällan bota". Jag beskrev detta för en ambulanssjuksköterska när vi åkte in med min dotter till Sahlgrenska för ett par år sen, hon väntade på op. och behövde framför allt smärtlindring och han undrade väl framför allt varför hon skulle vänta på operationen, och vi pratade om hur vården o-fungerar. Hur de kör gamla och multisjuka till akuten och sen får de köra dem tillbaka igen i ambulans efter en massa väntan och ev. någon åtgärd. Hur de ibland hellre skulle låta dem stanna i hemmet med omvårdnad/palliativa åtgärder. Dagens läkared borde väl lyda: "Enbart springa på prio ettor och då enbart satsa på att bota. Hoppas att någon sköterska har tid att lindra eller trösta någon gång ibland."