Emma Gustavsson sjuksköterska
Kära dagbok
Idag har jag haft mitt tuffaste pass hittills som sjuksköterska. Jag har blivit omplacerad till en avdelning som endast tar emot multisjuka och äldre patienter som smittats med covid-19. Avdelningen är full. Och remisserna ligger i långa köer. Ambulanspersonalen står i gasmasker och väntar på att få lämna över ytterligare en patient. Anhöriga ringer och gråter i telefonen. Alla mina patienter har svårt att andas och är syrgaskrävande. Den ena har just nu 12 liter syrgas (man får 10 liter vid ett hjärtstopp) och kan ändå inte syresätta sig ordentligt. När man har svårt att andas får man ångest och panik. Jag känner mig helt hjälplös. Jag är ingen superhjälte som alla påstår. Jag är en helt vanlig tjej som med mina två armar försöker göra allt jag kan för att du inte ska dö. Jag har spänningshuvudvärk efter mitt visir och munskyddet har gett mig trycksår på näsan.
Kära lilla sköra patient. Jag vet att du inte kommer stå pall det här. Och jag ser i dina ögon att du också vet det.
En kommentar:
"Den här sköterskan sköter sitt arbete och berättar hur hon känner finns inget mer man kan göra än det hon gör. Tycker hon berättar om sitt eget trauma samtidigt som hon faktiskt berättar för mycket."
Jag svarade:
Hon berättar att det saknas resurser i vården för detta. De är alldeles för få. De kommer inte orka för vi är bara i början. Egentligen skulle vi vanliga kunna gå in för att stötta, hålla handen på de döende och springa ärenden. Men då finns det för få andningsmasker. Samtidigt fortsätter vi sprida smittan genom att restriktionerna i samhället inte alls är avpassade för den bantade vård vi har. Hon avslöjar inget sekretessbelagt. Hon ber oss förstå att situationen är ohållbar. Om vi ska "hålla landet igång för ekonomins skull" när vi först bantat vården för samma ekonomis skull, varför ska vårdpersonalen och de gamla vara de som tar smällen? Varför står inte de som bestämmer sådant och ger till exempel alla med svåra coronasymptom och ålder över 85 en morfinspruta så de får dö lugnt och snabbt istället för att långsamt kvävas medan de och vårdpersonalen uthärdar fruktansvärd ångest? Eller menar du med "avslöjar för mycket" att du helt enkelt inte ville veta hur det är?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar