När jag födde mitt första barn låg jag en halvtimma ensam
med krystvärkar. ”Du kan ligga där och småkrysta lite” sa barnmorskan och gick
ut. Under alla timmarna dittills hade barnmorskor kommit in och gjort snabba
undersökningar och gått ut igen. Det enda som var riktigt tydligt för mig var
att de inte hade tid med mig.
Jag skulle önska alla politiker och tjänstemän, som fattar
beslut om tilldelning av medel till förlossningsvård, den skräcken; när kroppen
gång på gång exploderade och ingen förklarade för mig vad som skedde och vad
jag skulle göra i detta. Den djupa, långvariga depressionen efteråt, med inslag
av posttraumatisk stress och psykos, kan jag inte önska någon människa. Men
fatta detta: att lämna en födande kvinna utan kunnig personal, det är
omänskligt.
