Tre företeelser vi tror är så väldigt ”förr i tiden”, men
som i själva verket är väldigt moderna.
Lanthandel. År 1846
blev det, såvida platsen låg mer än tre mil från en stad, tillåtet att öppna
handelsbod i Sverige.[1] 1864
försvann också begränsningen på etablering innanför tremilsradien.
Tidigare
fick viss handelsverksamhet bedrivags t.ex. handel i anslutning till och enbart
för de anställda vid de svenska bruken, samt handel vid speciella
marknadsplatser som ordnades några gånger per år.
En gjutjärnsspis är en sluten
eldstad för ved-, kol- eller kokseldning, som konstruerades under första hälften av 1800-talet och som
påtagligt förändrade matlagningen och energiåtgången i hemmen.
I Sverige blev den
förhållandevis lilla köksspisen för inbyggnad den mest populära typen. Den var
i princip färdigkonstruerad i slutet av 1800-talet. Ett normalt höjdmått för en
sådan spis är omkring 36 centimeter, och den kan vara ungefär 60 centimeter bred
och upp till 60 centimeter djup och väga omkring 140 kilogram. Värmeeffekten på
en normal köksspis är ungefär 4,7 kW.
Gjutjärnsspisens
popularitetsperiod varade i ungefär hundra år. Under 1940-talet utvecklades den
genom att förses med emaljerade fram- och sidostycken, och öka i storlek.
Vedspisar togs dock successivt ur bruk i Sverige under första hälften på
1900-talet.
(Wikipedia)
Under 1860- och 1870- talen var antalet oxar som störst då
nästan 300 000 djur redovisades i riket. Dessa var framförallt koncentrerade
till Småland, där både Jönköpings och Kronobergs län uppvisar tre gånger fler
oxar än hästar under 1890-talet.
Över 30 % av oxarna fanns i Smålandslänen i början av 1870- talet. Denna andel
växte ytterligare till över 40 % i början av 1900-talet och till som mest 51 %
år 1927.
Medan antalet oxar i Småland bibehölls in i början av
1900-talet, började det i resten av landet minska från början av 1880-talet.
Fram till år 1911 halverades antalet oxar i riket till strax under 145 000. Under
1900-talets andra och tredje årtionde tilltog minskningen ytterligare
allteftersom oxarna ersattes av hästar.
Oxarnas minskande antal i relation till antalet hästar
fortgick under hela perioden 1866–1937, men blev extra tydligt från
sekelskiftet. Under perioden 1911– 1916 minskade oxarna med ytterligare två
tredjedelar, för att under 1920-talet närma sig endast 20 000 i riket. När
oxarna särredovisades för sista gången, år 1937, fanns inte fler än 8 959 kvar
i landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar