Skyll dej själv

Ser samma tendens på jobbet som i samhället. En iskall ledning som vill detaljstyra, som smilar och ljuger, som säger att allt negativt som sker beror på dej själv. Eller så överdriver du bara; "vi har inte fått några sådana indikationer, alla andra är nöjda". Alla ska gå i takt, målet är egentligen oviktigt, det viktiga är att vara den som har makten att hålla i taktpinnen.

Det som var folkhemmet, med skola, sjukhus, simhall och bibliotek, rivs och ersätts av köpcentra med krimskrams och skräpmat. Samma ideologi har fått råda när högskolan där jag jobbar byggde nya lokaler; för trångt och för snålt när det gäller lärosalar, flashigt med stoppade möbler i korridorerna där bilderna till reklambroschyrerna tas. Tur bilderna fortfarande är glansiga när möblerna förlorar sina glada färger och blir sjaskiga. Nu sparas det på städning också, billigast vinner. De som ska utföra jobbet sliter och när jag protesterar säger ansvarig chef: "Städning är ett hårt arbete". Jag blir svarslös, mållös, vet fortfarande inte vad jag skulle svarat.

Vi som undervisar sliter också, men får veta att det är vårt eget fel, vi borde lägga upp våra kurser på ett annat sätt men envisas med det gamla. Det är inte sant, vi har förändrat, vridit och vänt, förbättrat, utvecklats men rumpan sitter fortfarande där bak och alla förändringar tar mycket mycket tid och kraft. Många av oss är adjunkter, universitetets proletariat, som ska göra men inte höras, delta men inte dela, finnas men inte tro vi funnit. Vi adjunkter "kör vårt eget rejs", är inte tillräckligt intresserade av de ständigt nya dokument som produceras av administrationen med hjälp av vissa Vetenskapligt Kompetenta. Vi är bara intresserade av vår undervisning och våra studenter, sånt trams.

Önskar det fanns någon stans att ta vägen. Ett annat jobb, ett annat land, en annan värld. Där allt passade ihop, därför att det var sanning. Lögnen skaver så på grund av alla glipor och överlapp. Skaver och skaver. Jag försöker få ihop pusslet, se sammanhangen, men det går inte ihop. I natt drömde jag om en fest på min arbetsplats där adjunkterna inte fick vara med, men där en av cheferna i administrationen (inte Vetenskapligt Kompetent eller speciellt kompetent över huvud taget) rodnade över äran att få vara toast madame. (Vissa drömmar behöver man inga experter för att tolka).

Det är som i vårt land som det blivit, så hastigt efter att ha varit ett av världens bästa. Vi tar inte tillvara, uppskattar inte alla människor. Bara de Ekonomiskt Mycket Lönsamma har egentligen en plats, inflytande och berättigande. För de övriga är villkoren oförenliga, obegripliga, ändras ständigt utan logik. Och de som bestämmer ler och säger: Det är deras eget fel, de skulle ha gjort på ett annat sätt...