Anne Örtengren har avslutat sitt liv

En av Annes tre punkter, när hon förklarar sitt beslut, är att hon inte kan utnyttja den sjukhusvård som finns för henne, till exempel vissa operationer, eftersom själva sjukhusvistelsen blir för utmattande. Det är högst tänkvärt. Sjukvården har idag ett påtvingat produktionstänk, ett fabrikstänk, som går precis tvärs emot allt vad god omvårdnad är. Det räcker att vara migräniker för att en vanlig dagoperation ska bli extremt påfrestande med fasta och anspänning före op. En sköterska på preop som själv är migräniker hjälpte mej i tisdags med att ställa i ordning ett hörn som var så mörkt och lugnt som möjligt och sätta glukosdropp, tog mig lite vid sidan av "löpande bandet" så att säga. Det var väldigt värdefullt men inget jag kunde bli garanterad i förväg. Och ovissheten är en stor del i anspänningen som ökar risken för migrän... Det är sorgligt verkligen. Förra gången jag lämnade in mig på renovering via uppsprättning är tre år sen. Då låg jag kvar två dygn och eftervården, eller bristen på densamma (beroende på slimmad personalstyrka givetvis) var starkt bidragande till ett nytt skov i min depression. (Eller så kan en säga som någon av de sköterskorna, att jag tyckte vården var dålig eftersom jag var psykiskt sjuk). Men det är väldigt väldigt konstigt att en liksom måste vara frisk för att orka vara sjuk. Vilket var vad Anne ville säga med den här tredje punkten i sitt avskedsbrev. Det borde vara möjligt att ordna rum och avdelningar på sjukhus, som är så lugna och där omvårdnaden är så god, att även en sjuk orkar vara där.