Det är underbart att många människor har en tro som ger mening, sammanhang och en känsla av trygghet. En arg ateist kan vara arg därför att så många förtrycks i religionens namn, som uttrycks ovan. Opium för folket - lyd, du får lön i himlen. En arg ateist kan ha personlig erfarenhet av sådant förtryck. Detta förtryck kan ha utövats inom en sekulär demokrati, inom en mer eller mindre fanatisk rörelse. Opiaterna ersatta av kokain till religionens ledare, ett maktens ständiga rus, en lyxdrog för utvalda. Det kan inom en kyrka eller annan rörelse finnas mycket starka krafter för att donera mycket av sina pengar, och, det som diskuteras mindre men är en stor bristvara idag, mycket tid i form av ideellt arbete. Det kan finnas starkt tryck mot kritik och ifrågasättande, och att gå ur kyrkan innebär ofta i praktiken att förlora alla vänner - även om det inte krävs av medlemmar att vara kallsinnig mot en avfälling kommer en ändå ifrån varandra i praktiken.
Själv kan jag inte kalla mig ateist, för trots att bilden av en god gud - som bryr sig om mig personligen - bleknat bort, finns en väl inpräntad föreställning om djävul och helvete. Förnuftsskäl väger inte tungt mot det som predikats av högt uppsatta män alltsedan jag var med i kyrkan som spädbarn. Och, som agnostikern säger: vi kan ju inte veta. Kanske sover vi inte drömlöst som döda, kanske finns en gnista medvetande kvar, kanske plågas detta medvetande av mardrömmar, kanske är helvetet detta medvetandes oändliga mardröm. Jag är arg på grund av att jag farit så illa under så många år, givit bort så stor del av mitt liv och bliviit så lurad av maktgalna människor som talat "guds ord". Men ateist är jag inte ändå. Tyvärr. En ateistisk övertygelse hade kanske inte gett mitt liv mening och sammanhang, men en trygghet om att få sova utan medvetande efter döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar