Jag kommer nu ut som icke-vargkramare. Receptet för att samexistera med varg är enligt min åsikt inte att krama, utan att hålla stammen på en nivå där de kan hitta stora skogsrevir, och skjuta av individer som till exempel specialiserar sig på drivande hund. Jag skulle vilja börja med några mjölkproducerande djur, kanske getter, för att komma ett steg mot självhushållning. Men har sett vargspår ett par gånger - och det inte ofta det är spårsnö h...är - så det känns inte som ett helt kul eller vettigt projekt.
Den nya sagan om vargen är ett fascinerande projekt. En biolog skulle i radion förklara tamhundens uppkomst och sa: "Vargar har alltid gillat att hänga med oss människor". Ja, det är ju faktiskt sant... Ett påstående är att vargen utrotats genom nöjesjakt. I min hembygdsförenings skrifter kan jag läsa hur torpare och fattiga bönder gick skallgång och försökte driva vargen i nät. Detta för att klara sin egen överlevnad. Skulle de haft tid och ork att roa sig kan jag lova att de ägnat sig åt något annat. Läs gärna gamla berättelser, det finns många intervjuer gjorda i dialektstudiesyfte redan på trettiotalet och däromkring, där gamla människor berättar minnen. Ofta berättar de då om vargen, det är så starka minnen. Eller tala med nya svenskar från landsbygd i Europa och Asien där det finns varg. Vi svenskar vet inte alltid bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar